"s/y esther"

Helt klart borde jag tagit tummen ur .... och startat denna blogg samt detta mitt projekt för drygt ett år sedan. Så blev det dock inte. Men hur är det man säger, bättre sent än aldrig.

Vår Vindö 28 döpt till "S/Y ESTHER" (efter min farmor) föddes redan på 50-talet på farfar Carl Anderssons ritbord. Sundsandviks Båtbyggeri hette verksamheten under denna tid men bytte namn till Nötesunds Varv vad som sedan skulle bli Vindö-Marin.

Allt nog ett antal mycket yrkeskunniga båtbyggare formade hennes skrov och överbyggand i äkta honduras mahogony och teak. Vad som skiljde henne åt från hennes tidigare systrar var att hennes skrov så snart detta var färdigt lackerades i vackrt blänkande vitt. Avsikten med detta var att hon! skulle vara "plugg" till kommande Vindö-kryssare med skrov i glasfiber. En nymodihet under denna tid.

Carl Andersson fotograferad omk 1970

Hur många hundra timmar som behövdes för att förvandla brädor till en segelklar båt har jag inte en aning om. Men jag misstänker att det är många. Senare försedd med sk kryssarakter var hon även formen till Vindö 30.

Senare födde "S/Y ESTHER" ett antal kopior men verkade inte ha blivit såld vidare. Istället fanns hon kvar på Vindön vad jag förstår i min framlidne kusin Stefans ägo. Denne sålde båten men återköpte den till sin syster Marie efter någon tid.

I Maries ägo kom hon att läggas upp i vagga utanför hennes hus i början av 90-talet. Här fick hon sakta känna av hur det är att återgå till naturen, ända fram till att jag sammanträffade med kusin Marie och efter en tid fick löfte om att överta båten. (komplett historik eftersöks)

Vid mitt första besök för att se på båten hade vaggan ruttnat sönder på styrbordsidan och orsakat en svag slagsida. Vid mitt nästa besök hade slagsidan till följd av veka träd att luta sig mot nått omkring 45 grader. För att slutligen då jag återsåg mitt blivande projekt för en vecka sedan nu ligga med hela styrbordsidan nära nog mot marken. Träden i hennes närhet visade tydliga tecken på att inte orka med hennes belastning.

Att hoppa på ett projekt av denna dignitet måste medföra att undertecknad har mer än en skruv lös, och inte är de gjorda av mässing. Gång efter annan har jag tagit mig en titt på hennes tillstånd, lika ofta har jag bävat över allt kommande arbete, samt glatts av vissa ännu blanka lackerade mahogonydetaljer. Men också funnit att motorn gått til lde sälla jaktmarkerna och därmed saknas.

Klart står i alla fall att stora delar av däcket i aktern måste bytas ut, liksom det övre bordet på båda sidor. Durkar och sittbrunnsluckor har även de fått lida illa av väder och vind. Självfallet undrar jag hur långt förfallet gått om hon fått vara täckt av en pressening under sin tid på land. Kanske hade hennes skick då varit avsevärt bättre. Nu är hon snarare ett mellanting mellan båtprojekt och en före detta exklusiv vedhög.

En vedhög som skapats av kunniga båtbyggare på Orust i början av 1960-talet. Nu är hon enbart sorgliga rester av sin forna skönhet, där få av oss har förmågan och fantasin att se henne i hennes rätta element, havet med seglen fyllda av vinden. Min förhoppning/dröm är dock att detta skall vara ett faktum inom en snar framtid. Att vedhögen (ankungen) åter kan förvandlas!

I och med denna förvandling kan i så fall Vindö 28/1 återuppstå.